Den 5/12 kom det svenska anonyma bandet
Ghost till Örebro och gjorde en geekredaktionstjej lycklig ända in i själen. I 2,5 månad har jag suttit med biljetten i min ägo och haft flera scenarior i huvudet om allt fel som kan hända. En av dem var att det skulle bli snöstorm så att hela konserten skulle bli inställd, så fatta mitt fejs när jag fick höra att snöovädret skulle hälsa på stan just torsdagen den 5/12.
Men den kom aldrig! Inte till själva city i alla fall och det var viktigast av allt. Jag var ute en runda på stan några timmar innan och gled förbi Club 700, där de skulle uppträda, för att se hur det såg ut. Jodå, där stod det minsann en turné-buss och nåt av förbanden (misstänker jag) höll på att soundchecka just då. Nu blev jag mer säker på att spelningen skulle bli av.
Strax efter 19 steg jag in i foajén och kände av en stark doft av rökelse. Jag såg att det hängde 1-2 stycken ovanför grabbarna som sålde t-shirts, armband, pins m.m. Jag plockade på mig två stycken shirts med ett dregel-nöjt flin.
Klockan 19.30 drog förbandet
Night igång på scenen. De både sjöng och såg ut mer som 80-talsrock, unga grabbar från Linköping i jeansvästar, typiska 80-talsfrisyrer och en sådan energi att jag kände hur hela min rygg kröktes framåt och en käpp växte fram under min handflata. Inte direkt några favoriter, men jag kan verkligen inte neka till att de kunde få fram peppen hos folk.
Närmare 20.25 började nästa förband,
Dead Soul. Två trummisar, två synthar varav ena även körde elbas, två gitarrister och en sångare som vid första anblicken säger Johnny Depp. Enligt deras sida spelar de i genren Industrial doom blues. Jag kan säga att de var grymt bra; så fort jag kom hem gillade jag dem på Facebook. Här ska det minsann lyssnas mer på Dead Soul! Det är alltid kul att hitta nya favoriter!
Papa Emeritus II and the Nameless ghouls.
Till slut kom huvudnumret. I någon kvart hade vi fått se hur en massa folk sprang på scenen och plockade bort nästan allting, alla kablar och sladdar på golvet var borta, två av tre trummor och mikrofoner försvann. Istället ställdes det fram ännu mer rökelse och svarta blockljus som var tända. Sen... sen kom de fem svarta kåporna in, mer kända som Nameless Ghouls. De ställde sig på utvalda platser och bara stirrade ner på publiken. Kollade från vänster till höger för att sen fästa blicken rakt fram. I och med att de har svarta fågelnäbbsliknande masker på sig, kan man inte se var eller vem de tittar på och obehagskänslan växte ikapp med
Masked Ball i bakgrunden.
Infestissumam var den låt som fick Papa Emeritus II glida in på scen. Också han har en mask på sig, fast man först tror att det är hans ansikte som är målad. I röd-grön-blåskimrande ljus tittade han ut över folkhavet med sina olikfärgade ögon och med ett finger följer takten i musiken.
Det märktes tydligt att örebroarna hade kommit dit för Ghosts skull. Jag hade lyckats ta mig till "andra raden" och självklart tyckte jag ju då att alla bands blickar mötte mina och jag blev alldeles överväldigad och kände mig sååå utvald. Obviously ville de andra herrarna bakom mig uppleva samma sak och efter ca 40 minuters knuffande hit och dit, försöka hålla emot trycket och bara stå med ett ben (det blir ju så ibland..) och fulla människor som klättrar upp på andras axlar och flänger med sina uppenbarligen lealösa armar och ben, gav jag upp och ställde mig längre bak. Jag var trots allt nöjd. Mina tre favoritlåtar spelades (
Secular Haze, If you have ghosts, Ghule/Zombie queen), varav den ena var en extralåt. Jag tyckte att
Monstrance clock var den bästa på hela spelningen, som dessutom var kvällens allra sista låt.
Papas eleganta rörelser som att han dirigerade musiken, när han "presenterade" sina namnlösa kollegor och sen viftade bort dem, klappade som en kung, smällde med sin stav i golvet i takt med trummorna... Ja, ni hör ju att jag var och är långtifrån besviken. Jag ska få se dem igen nästa år i Stockholm. Nu håller vi tummarna för att de (eller Dead Soul kanske?) ska komma till Metallsvenskan också!
Setlist, Örebro
PL på Spotify
/TinA
