Veckans nostalgi: Spice Girls

Som tioåring höll jag mig till de gängen som samlade på Spice Girls-kort. Visst hade jag några med Backstreet boys också, men tyvärr hade inte det bandet Wannabe eller Spice up your life! ;)

Spelning: Pearl Jam

Pearl Jam – Friends arena, 28/6 2014

Ni har redan hört det – femklassig spelning! 

Jag och mitt sällskap checkade in på ett hotell i närheten varav receptionisten hade listat ut att vi skulle på spelningen. Hon visade en karta där de hade ritat ut den snabbaste vägen till Friends Arena (tack så mycket för det, annars hade vi gått omvägar hela tiden). Vi hade ståplatser och ställde oss vid gate 2, medan Pearl Jams fanclub ropade in andra som hade rätt biljetter att följa med dem in någon annanstans. Klockan var runt 17.45 när vi blev insläppta. Vi hittade perfekta platser vid mixerbordet och satte oss på kall plåt på golvet. Lokalen blev mer fylld och förväntansfull, samtidigt som oron över att ljudet skulle vara dåligt hängde över en. Man började soundchecka efter 19.30 och det lät rent ut sagt för j-vligt. Oron grävde ner sig i magen och tanken på alla fans som inte kommer från Sverige som stod runt omkring oss skulle avsky oss för all framtid på grund av kass ljud i en stor arena blev nästan för mycket.

Så glider bandet ut på scen. Folk börjar gapa. Snart nog börjar “Release” ljuda och det låter... perfekt. Inga konstigheter. Publikhavet sjunger med. Jämn ton överallt. En tysk familj till höger om mig har en sådan inlevelse och sjunger, far som son som vän och mamman står i bakgrunden och ler brett. Till vänster om mig står ett sydamerikanskt par och det märks tydligt att det är tjejen som har Pearl Jam som stora idoler. Hon sjunger med och fast att hon är så kort att hon inte ser scenen överhuvudtaget, har hon ställt in rätt känsla för låten i fråga.

Eddie Vedder står i mitten med micken i krampaktig grepp och använder alla ansiktsmuskler som går att att använda, med sin Musse Pigg-prydda t-shirt. Deras energi är oslagbar. Hoppande, studsande, slängande med armar och ben, mikrofoner och gitarrer. Mike McCready spelar solo med gitarren bakom nacken utan några som helst problem. Bandet syns på bildskärmarna och effekterna på dem går knappt att beskriva. Det går över mitt förstånd att man lyckas med det samtidigt som man spelar in det live, om vi säger så.

Foto från Eddie Vedders fb-sida.

Enda “problemet” med ljudet var när Eddie skulle prata till publiken, då lät det inte så jättebra i arenan. Det gick som tur var att höra och förstå ändå vad han sade, även då när han kraxade fram på svenska om att de ville tillbaks till Sverige efter senaste besöket i Globen. Massa skämt, skratt och tacksamhet flödade.

Ovanför bandet sänktes stora vattendroppsliknande lampor ner. I olika färger hjälpte de till med att få in magin. Eddie hoppade upp på en av dem och svingade sig runt á la Miley Cyrus medan de andra medlemmarna gav resterande lampor skjuts ut mot publiken. De duckade när lamporna åkte tillbaka, samtidigt som de fortsatte att lira på sina olika instrument. En tjej fick upp sina röda converses på scen efter att Eddie hade uppmärksammat hennes skylt: “Sign my shoe!”. Han kastade bak båda skorna, men signerade till slut den ena skon och drack vin ur den andra. Detta under “Just breathe” och har väl mer eller mindre blivit känd som sko-låten, haha. Tjejen fick tillbaks båda skorna och lär, eller borde i alla fall!, inte ha tagit på sig dem igen (själv hade jag tryckt in dem under min tröja resten av kvällen).

Efter tre timmars intensiv spelning var det dags att tacka för sig och de avslutade med “Indifference”. Det har snart gått 1,5 vecka och jag hör fortfarande setlisten spelas om och om igen inne i mitt huvud. Aj frikkin löv itt!

Pearl Jams setlist för den här konserten.

/TinA

In english: 

Pearl Jam played in Sweden June 28th. I was a little bit frightened because they had chosen an arena that hasn't had a good reputation when it comes to sound. But magic appeared and it was the best ever! Eddie Vedder signed a fans shoe and drank wine from the other one during "Just breathe". It was a really good concert, I can still hear the setlist plays inside my head after 1,5 week. I freakin' loved it!

Veckans film: The Internship

Owen Wilson och Vince Vaughn har svårt att släppa varandra och kör ytterligare en film ihop, The Internship, med ungefär samma resultat som i de flesta filmer: Owen får tjejen han dreglat över i 70 minuter och Vince är den som får alla uppskattade kramar och tummen upp för alla hans visdomar under filmens gång.

Den här gången handlar det om Billy och Nick som tydligen enligt filmvärlden lever i det förgångna för att de säljer armbandsur. De får reda på att företaget de jobbar för ska läggas ner och där står de utan ekonomi och flickvänner som inte har tålamod nog och lämnar hemmet. Efter lite om och men, får de till slut praktikplats på Google!

I den riktiga världen vet vi alla att det förmodligen inte skulle ske, då dessa två lånar lokalbibliotekets dator och trycker ihop sina huvuden framför webcamen (för att de inte tror att båda syns annars) när de blir intervjuade av Google. De lyckas i alla fall norpa åt sig två praktikplatser och hamnar bland 20-åringar som kodar direkt ur huvudet och kan hacka sig in på både det ena och det andra. Handledaren har inte samma inställning som det Google irl vill få en att tro att deras personal har, då han gång på gång slänger en dräpande kommentar och trycker ner dessa "gamlingar".

Jag vill grymt gärna ha en sådaningadäringa cykel!

Filmen var dock stundtals rolig. Vissa scener fick ena ögonbrynet att höjas och ett frågetecken började målas upp inne i huvudet då det inte fanns någon logik med vad det skulle handla om. Mellan strippklubbar och ensidig slagsmål begått av en man i rullstol, kom i alla fall Billys och Nicks perspektiv om livet (och filmens mening antar jag) fram för dessa ytliga ungdomar som bara haft näsan i mobiltelefoner och datorer och allt slutar bra och heja Google och party-party.

/TinA


In english:
Once again Owen Wilson and Vince Vaughn has made a movie together. This time is about how Billy and Nick - two unemployed men who know nothing about Internet, computers (or fun at all) - get an internship at Google. 20 years old hackers can do everything that Google is looking for, but apparently that's not good enough without the wisdom of Billy and Nick. Between strip clubs and a man in a wheelchair who knocks down Billy, you can tell that they truly know what life's about. It's not about the Internet. Welcome to the 21st century, yeah. 



(Bilder från IMDb)