Spelning: Pearl Jam

Pearl Jam – Friends arena, 28/6 2014

Ni har redan hört det – femklassig spelning! 

Jag och mitt sällskap checkade in på ett hotell i närheten varav receptionisten hade listat ut att vi skulle på spelningen. Hon visade en karta där de hade ritat ut den snabbaste vägen till Friends Arena (tack så mycket för det, annars hade vi gått omvägar hela tiden). Vi hade ståplatser och ställde oss vid gate 2, medan Pearl Jams fanclub ropade in andra som hade rätt biljetter att följa med dem in någon annanstans. Klockan var runt 17.45 när vi blev insläppta. Vi hittade perfekta platser vid mixerbordet och satte oss på kall plåt på golvet. Lokalen blev mer fylld och förväntansfull, samtidigt som oron över att ljudet skulle vara dåligt hängde över en. Man började soundchecka efter 19.30 och det lät rent ut sagt för j-vligt. Oron grävde ner sig i magen och tanken på alla fans som inte kommer från Sverige som stod runt omkring oss skulle avsky oss för all framtid på grund av kass ljud i en stor arena blev nästan för mycket.

Så glider bandet ut på scen. Folk börjar gapa. Snart nog börjar “Release” ljuda och det låter... perfekt. Inga konstigheter. Publikhavet sjunger med. Jämn ton överallt. En tysk familj till höger om mig har en sådan inlevelse och sjunger, far som son som vän och mamman står i bakgrunden och ler brett. Till vänster om mig står ett sydamerikanskt par och det märks tydligt att det är tjejen som har Pearl Jam som stora idoler. Hon sjunger med och fast att hon är så kort att hon inte ser scenen överhuvudtaget, har hon ställt in rätt känsla för låten i fråga.

Eddie Vedder står i mitten med micken i krampaktig grepp och använder alla ansiktsmuskler som går att att använda, med sin Musse Pigg-prydda t-shirt. Deras energi är oslagbar. Hoppande, studsande, slängande med armar och ben, mikrofoner och gitarrer. Mike McCready spelar solo med gitarren bakom nacken utan några som helst problem. Bandet syns på bildskärmarna och effekterna på dem går knappt att beskriva. Det går över mitt förstånd att man lyckas med det samtidigt som man spelar in det live, om vi säger så.

Foto från Eddie Vedders fb-sida.

Enda “problemet” med ljudet var när Eddie skulle prata till publiken, då lät det inte så jättebra i arenan. Det gick som tur var att höra och förstå ändå vad han sade, även då när han kraxade fram på svenska om att de ville tillbaks till Sverige efter senaste besöket i Globen. Massa skämt, skratt och tacksamhet flödade.

Ovanför bandet sänktes stora vattendroppsliknande lampor ner. I olika färger hjälpte de till med att få in magin. Eddie hoppade upp på en av dem och svingade sig runt á la Miley Cyrus medan de andra medlemmarna gav resterande lampor skjuts ut mot publiken. De duckade när lamporna åkte tillbaka, samtidigt som de fortsatte att lira på sina olika instrument. En tjej fick upp sina röda converses på scen efter att Eddie hade uppmärksammat hennes skylt: “Sign my shoe!”. Han kastade bak båda skorna, men signerade till slut den ena skon och drack vin ur den andra. Detta under “Just breathe” och har väl mer eller mindre blivit känd som sko-låten, haha. Tjejen fick tillbaks båda skorna och lär, eller borde i alla fall!, inte ha tagit på sig dem igen (själv hade jag tryckt in dem under min tröja resten av kvällen).

Efter tre timmars intensiv spelning var det dags att tacka för sig och de avslutade med “Indifference”. Det har snart gått 1,5 vecka och jag hör fortfarande setlisten spelas om och om igen inne i mitt huvud. Aj frikkin löv itt!

Pearl Jams setlist för den här konserten.

/TinA

In english: 

Pearl Jam played in Sweden June 28th. I was a little bit frightened because they had chosen an arena that hasn't had a good reputation when it comes to sound. But magic appeared and it was the best ever! Eddie Vedder signed a fans shoe and drank wine from the other one during "Just breathe". It was a really good concert, I can still hear the setlist plays inside my head after 1,5 week. I freakin' loved it!

Spelning: Kvelertak

Den 25/1 fick jag äntligen använda min julklapp! Jag och min fina Kvelertak-tshirt gled in på Ritz där Kvelertak med förband skulle uppträda. Man måste ju visa vem man är där för, eller hur? Hehe.

Biljetten låg i detta fina brev!

Vi kollade på förbandet Ape, som har en snubbe i ap-mask med tamburin och gjorde mig nervös hela tiden. Han sprang runt på den lilla och, på grund av all utrustning, väldigt trånga scenen, sparkade med sina ben från höger till vänster, välte ner en av micarna och hade en egen mic-stång han flängde runt med. Jag lärde mig ganska snabbt att om jag startar ett band, ska jag inte ha med en sån flängare, haha. Tyvärr gjorde det att detta var nästan det enda jag tänkte på, istället för resten av bandets uppträdande (förlåt Ape, för jag har en nojig och orolig själ). Örebroarna var annars snyggt klädda, finbyxor, väst och skjorta. Sångaren Johan Olowsson hoppade ner till publiken och gjorde några.. konstiga, akrobatiska ting. Jag såg inte riktigt vad han gjorde, men det verkade vara uppskattat i alla fall! Jag tyckte de hade bra låtar, men kanske inte några jag skulle minnas om jag får höra dem på radion.

Här finns en bild på vad han bland annat gjorde på golvet. Skillat!! (Photo by Fureli Media)

Andra förbandet var Spiders! Det var riktig rockstyle över dem, då de hade djurmönstrade kläder, glittertights och typiska 80-talsfrisyrer. De var bättre än jag först trodde, då jag förväntade mig en helt annan typ av musik av någon konstig anledning. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles hade en stark röst och var väldigt engagerad där hon stod på scen. På de senare låtarna körde hon även lite med tamburin och maracas. Jag kände att jag kom lätt in i deras rytm. Jag får lyssna lite mer på dem helt enkelt! :)

Jag stod mest på vänster sida inne på Ritz bland de "lugna" personerna, när Kvelertak kom ut på scen. Det var mörkt och sångaren Erland Hjelvik gled in med en ja, hatt i form av en uv med lysande orangea ögon. När han började sjunga (skrika i andras mening) verkade tyvärr mikrofonen ha lagt av, så det blev inte den effekt det var tänkt. Men vad gör det? Det var bara att byta och...

...ganska snabbt efter det, tog han av sig hatten och då blev allt helt fucked-up. Det var en enorm energi och de körde igenom låt efter låt, nästan helt utan avbrott! Svettiga och mysiga var de, men de körde på lika hårt på slutet som i början! Erland slängde sig ut i publiken och blev väl omhändertagen av de som tog emot honom. Det var två personer som tog sig upp på scen och fick hålla om och dansa intill sångaren innan de blev nerkastade av scenpersonalen. En mosh pit skapades, men på långt och tryggt avstånd från mig. Publiken var i extas, Kvelertak var i extas, varmt, svettigt och publiken sjöng med i alla låtar. Själv nynnade jag, men jag var fett imponerad av alla dessa som lärt sig den, i mina öron, svåra norska dialekten, haha.

Jag vill även berätta att det stod ett medelålderspar bredvid mig. Mannen tog kort med sin säkert svindyra kamera medan kvinnan diggade till musiken med sitt hår i en hårklämma. :') Jag undrar om de var där för deras egna skull, eller för någon yngre släktings skull.

Playlist på Spotify

/TinA

Spelning: Ghost

Den 5/12 kom det svenska anonyma bandet Ghost till Örebro och gjorde en geekredaktionstjej lycklig ända in i själen. I 2,5 månad har jag suttit med biljetten i min ägo och haft flera scenarior i huvudet om allt fel som kan hända. En av dem var att det skulle bli snöstorm så att hela konserten skulle bli inställd, så fatta mitt fejs när jag fick höra att snöovädret skulle hälsa på stan just torsdagen den 5/12.

Men den kom aldrig! Inte till själva city i alla fall och det var viktigast av allt. Jag var ute en runda på stan några timmar innan och gled förbi Club 700, där de skulle uppträda, för att se hur det såg ut. Jodå, där stod det minsann en turné-buss och nåt av förbanden (misstänker jag) höll på att soundchecka just då. Nu blev jag mer säker på att spelningen skulle bli av.

Strax efter 19 steg jag in i foajén och kände av en stark doft av rökelse. Jag såg att det hängde 1-2 stycken ovanför grabbarna som sålde t-shirts, armband, pins m.m. Jag plockade på mig två stycken shirts med ett dregel-nöjt flin.

Klockan 19.30 drog förbandet Night igång på scenen. De både sjöng och såg ut mer som 80-talsrock, unga grabbar från Linköping i jeansvästar, typiska 80-talsfrisyrer och en sådan energi att jag kände hur hela min rygg kröktes framåt och en käpp växte fram under min handflata. Inte direkt några favoriter, men jag kan verkligen inte neka till att de kunde få fram peppen hos folk.

Närmare 20.25 började nästa förband, Dead Soul. Två trummisar, två synthar varav ena även körde elbas, två gitarrister och en sångare som vid första anblicken säger Johnny Depp.  Enligt deras sida spelar de i genren Industrial doom blues. Jag kan säga att de var grymt bra; så fort jag kom hem gillade jag dem på Facebook. Här ska det minsann lyssnas mer på Dead Soul! Det är alltid kul att hitta nya favoriter!

Papa Emeritus II and the Nameless ghouls.

Bild från Instagram

Till slut kom huvudnumret. I någon kvart hade vi fått se hur en massa folk sprang på scenen och plockade bort nästan allting, alla kablar och sladdar på golvet var borta, två av tre trummor och mikrofoner försvann. Istället ställdes det fram ännu mer rökelse och svarta blockljus som var tända. Sen... sen kom de fem svarta kåporna in, mer kända som Nameless Ghouls. De ställde sig på utvalda platser och bara stirrade ner på publiken. Kollade från vänster till höger för att sen fästa blicken rakt fram. I och med att de har svarta fågelnäbbsliknande masker på sig, kan man inte se var eller vem de tittar på och obehagskänslan växte ikapp med Masked Ball i bakgrunden.

Infestissumam var den låt som fick Papa Emeritus II glida in på scen. Också han har en mask på sig, fast man först tror att det är hans ansikte som är målad. I röd-grön-blåskimrande ljus tittade han ut över folkhavet med sina olikfärgade ögon och med ett finger följer takten i musiken.

Det märktes tydligt att örebroarna hade kommit dit för Ghosts skull. Jag hade lyckats ta mig till "andra raden" och självklart tyckte jag ju då att alla bands blickar mötte mina och jag blev alldeles överväldigad och kände mig sååå utvald. Obviously ville de andra herrarna bakom mig uppleva samma sak och efter ca 40 minuters knuffande hit och dit, försöka hålla emot trycket och bara stå med ett ben (det blir ju så ibland..) och fulla människor som klättrar upp på andras axlar och flänger med sina uppenbarligen lealösa armar och ben, gav jag upp och ställde mig längre bak. Jag var trots allt nöjd. Mina tre favoritlåtar spelades (Secular Haze, If you have ghosts, Ghule/Zombie queen), varav den ena var en extralåt. Jag tyckte att Monstrance clock var den bästa på hela spelningen, som dessutom var kvällens allra sista låt.

Papas eleganta rörelser som att han dirigerade musiken, när han "presenterade" sina namnlösa kollegor och sen viftade bort dem, klappade som en kung, smällde med sin stav i golvet i takt med trummorna... Ja, ni hör ju att jag var och är långtifrån besviken. Jag ska få se dem igen nästa år i Stockholm. Nu håller vi tummarna för att de (eller Dead Soul kanske?) ska komma till Metallsvenskan också!

Setlist, Örebro
PL på Spotify

/TinA

Top 5: Gigs jag varit på

Jag går inte mycket på gigs. Ganska sällan faktiskt. Men några najsiga gigs har jag i alla fall varit på..

5. Deftones - provinssi Rock 2006 - Även fast vi hamnade i mosh piten och var aningen .. rädda när två meter långa dudes som var aspackade moshade där. Fast Deftones verkade vara aningen dryga, så var det ändå en kickass gig.

(Och jag är fortfarande för evigt bitter, att Korn ställde in sin konsert just på den festivalen. Hrmph. Och jag bestämde mig för att aldrig mer gå på festival, om jag inte får sova i ett hotellrum med dusch och toalett. Eller en stuga. Eftersom vi kom så sent fram och vi la vårt tält på en liten backe med trädrötter under oss. Det lär ha varit jobbigaste natten jag varit med om. Så jobbigt att jag åkte hem en dag för tidigt. )

4. Billy Idol - Helsingfors. Även om jag var och kolla på Billy med min mamma (! Ja, min mamma är SÅ awesome!) och säkert var den yngsta som var på gigen - så var det sjukt bra ändå.

3. Red Hot Chilli Peppers - Helsingfors. Såå himla bra live alltså!

2. Nine Inch Nails - Någon gång i Helsingfors. Hjärta hjärta hjärta. Fastän jag inte hade någon bra plats så var det jävligt coolt att få höra min husgud spela irl.

1. Michael Jackson - 1997 Helsingfors. Oujee. Jag har inte bara sett The King Of Pop uppträda, utan var även i VIP-sektionen och ungefär 10 meter från självaste stagen. Var det coolt? Ja. Var det  awesome? Hell yeah. Var det typ det bästa jag varit med om? JA! (Och vid ett tag var han typ 3 meter rakt ovanför MIG - jag vet, du vill röra på mig nu...)

Så kan jag även tillägga här, att jag faktiskt varit på Backstreet Boys konsert också. I första raden. Och jag har gjort en high five med Kevin. Basånivet och kan va avis på mig. Ifs tycker jag nog att detta är ganska lame och pinsamt, och jag ville sälja min biljett - men min kompis och syster övertalade mig att följa med. Bleurgh.

Vilken konsert/gig är den bästa du varit på? 

♥ Marianne

Translation: These are problably the best gigs/concerts I've been to. Yes, Michael was awesome, and I was about 10 m from the stage. I know, I'm so cool and you want to touch me now.