Veckans nostalgi: Spice Girls

Som tioåring höll jag mig till de gängen som samlade på Spice Girls-kort. Visst hade jag några med Backstreet boys också, men tyvärr hade inte det bandet Wannabe eller Spice up your life! ;)

Spelning: Pearl Jam

Pearl Jam – Friends arena, 28/6 2014

Ni har redan hört det – femklassig spelning! 

Jag och mitt sällskap checkade in på ett hotell i närheten varav receptionisten hade listat ut att vi skulle på spelningen. Hon visade en karta där de hade ritat ut den snabbaste vägen till Friends Arena (tack så mycket för det, annars hade vi gått omvägar hela tiden). Vi hade ståplatser och ställde oss vid gate 2, medan Pearl Jams fanclub ropade in andra som hade rätt biljetter att följa med dem in någon annanstans. Klockan var runt 17.45 när vi blev insläppta. Vi hittade perfekta platser vid mixerbordet och satte oss på kall plåt på golvet. Lokalen blev mer fylld och förväntansfull, samtidigt som oron över att ljudet skulle vara dåligt hängde över en. Man började soundchecka efter 19.30 och det lät rent ut sagt för j-vligt. Oron grävde ner sig i magen och tanken på alla fans som inte kommer från Sverige som stod runt omkring oss skulle avsky oss för all framtid på grund av kass ljud i en stor arena blev nästan för mycket.

Så glider bandet ut på scen. Folk börjar gapa. Snart nog börjar “Release” ljuda och det låter... perfekt. Inga konstigheter. Publikhavet sjunger med. Jämn ton överallt. En tysk familj till höger om mig har en sådan inlevelse och sjunger, far som son som vän och mamman står i bakgrunden och ler brett. Till vänster om mig står ett sydamerikanskt par och det märks tydligt att det är tjejen som har Pearl Jam som stora idoler. Hon sjunger med och fast att hon är så kort att hon inte ser scenen överhuvudtaget, har hon ställt in rätt känsla för låten i fråga.

Eddie Vedder står i mitten med micken i krampaktig grepp och använder alla ansiktsmuskler som går att att använda, med sin Musse Pigg-prydda t-shirt. Deras energi är oslagbar. Hoppande, studsande, slängande med armar och ben, mikrofoner och gitarrer. Mike McCready spelar solo med gitarren bakom nacken utan några som helst problem. Bandet syns på bildskärmarna och effekterna på dem går knappt att beskriva. Det går över mitt förstånd att man lyckas med det samtidigt som man spelar in det live, om vi säger så.

Foto från Eddie Vedders fb-sida.

Enda “problemet” med ljudet var när Eddie skulle prata till publiken, då lät det inte så jättebra i arenan. Det gick som tur var att höra och förstå ändå vad han sade, även då när han kraxade fram på svenska om att de ville tillbaks till Sverige efter senaste besöket i Globen. Massa skämt, skratt och tacksamhet flödade.

Ovanför bandet sänktes stora vattendroppsliknande lampor ner. I olika färger hjälpte de till med att få in magin. Eddie hoppade upp på en av dem och svingade sig runt á la Miley Cyrus medan de andra medlemmarna gav resterande lampor skjuts ut mot publiken. De duckade när lamporna åkte tillbaka, samtidigt som de fortsatte att lira på sina olika instrument. En tjej fick upp sina röda converses på scen efter att Eddie hade uppmärksammat hennes skylt: “Sign my shoe!”. Han kastade bak båda skorna, men signerade till slut den ena skon och drack vin ur den andra. Detta under “Just breathe” och har väl mer eller mindre blivit känd som sko-låten, haha. Tjejen fick tillbaks båda skorna och lär, eller borde i alla fall!, inte ha tagit på sig dem igen (själv hade jag tryckt in dem under min tröja resten av kvällen).

Efter tre timmars intensiv spelning var det dags att tacka för sig och de avslutade med “Indifference”. Det har snart gått 1,5 vecka och jag hör fortfarande setlisten spelas om och om igen inne i mitt huvud. Aj frikkin löv itt!

Pearl Jams setlist för den här konserten.

/TinA

In english: 

Pearl Jam played in Sweden June 28th. I was a little bit frightened because they had chosen an arena that hasn't had a good reputation when it comes to sound. But magic appeared and it was the best ever! Eddie Vedder signed a fans shoe and drank wine from the other one during "Just breathe". It was a really good concert, I can still hear the setlist plays inside my head after 1,5 week. I freakin' loved it!

Veckans film: The Internship

Owen Wilson och Vince Vaughn har svårt att släppa varandra och kör ytterligare en film ihop, The Internship, med ungefär samma resultat som i de flesta filmer: Owen får tjejen han dreglat över i 70 minuter och Vince är den som får alla uppskattade kramar och tummen upp för alla hans visdomar under filmens gång.

Den här gången handlar det om Billy och Nick som tydligen enligt filmvärlden lever i det förgångna för att de säljer armbandsur. De får reda på att företaget de jobbar för ska läggas ner och där står de utan ekonomi och flickvänner som inte har tålamod nog och lämnar hemmet. Efter lite om och men, får de till slut praktikplats på Google!

I den riktiga världen vet vi alla att det förmodligen inte skulle ske, då dessa två lånar lokalbibliotekets dator och trycker ihop sina huvuden framför webcamen (för att de inte tror att båda syns annars) när de blir intervjuade av Google. De lyckas i alla fall norpa åt sig två praktikplatser och hamnar bland 20-åringar som kodar direkt ur huvudet och kan hacka sig in på både det ena och det andra. Handledaren har inte samma inställning som det Google irl vill få en att tro att deras personal har, då han gång på gång slänger en dräpande kommentar och trycker ner dessa "gamlingar".

Jag vill grymt gärna ha en sådaningadäringa cykel!

Filmen var dock stundtals rolig. Vissa scener fick ena ögonbrynet att höjas och ett frågetecken började målas upp inne i huvudet då det inte fanns någon logik med vad det skulle handla om. Mellan strippklubbar och ensidig slagsmål begått av en man i rullstol, kom i alla fall Billys och Nicks perspektiv om livet (och filmens mening antar jag) fram för dessa ytliga ungdomar som bara haft näsan i mobiltelefoner och datorer och allt slutar bra och heja Google och party-party.

/TinA


In english:
Once again Owen Wilson and Vince Vaughn has made a movie together. This time is about how Billy and Nick - two unemployed men who know nothing about Internet, computers (or fun at all) - get an internship at Google. 20 years old hackers can do everything that Google is looking for, but apparently that's not good enough without the wisdom of Billy and Nick. Between strip clubs and a man in a wheelchair who knocks down Billy, you can tell that they truly know what life's about. It's not about the Internet. Welcome to the 21st century, yeah. 



(Bilder från IMDb) 

Veckans film: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

En svensk film får nu ta plats här på Geeky. Det händer ju inte alltför ofta. ;)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, är från början en bok skriven av Jonas Jonasson. Det blev en mycket populär bok, så det var kanske väntat att det skulle bli en film till slut!

Allan Karlsson (spelad av Robert Gustafsson) är en man som fyller 100 år. Han hamnade på ett ålderdomshem efter att ha bränt av ett par dynamiter på sin gård. Allan är fortfarande pigg i både kropp och knopp och är inte det minsta intresserad av att blåsa ut 100 tårtljus och fira sin dag med varken grannarna eller kommunalrådet, som kommer på besök. Nä, han kliver ut genom sitt fönster och börjar gå mot busstationen och ber om första bästa biljett han har råd med. Vart han ska, det vet han inte, men han bryr sig inte heller.

Filmen börjar rätt så brutalt, skulle min djurvänliga själ säga och tyvärr fortsätter det lite så (alltså för djurens del). Medan Allan Karlsson hamnar mitt i ingenstans hos en främling, med någon annans mycket värdefulla resväska, berättar han lite för oss om vad han har varit med om i sitt liv. Det slår mig att det här lätt kan jämföras med klassikern Forrest Gump. Nu råkar Allan vara lite mer klar i huvudet, men när han träffar Harry S. Truman och Josef Stalin behandlar han dem som vanliga människor och inser nog inte riktigt vilken makt de sitter på. Allan kan komma med kommentarer som skulle liknas som förolämpningar, men inte ens det får honom stanna upp, utan han går vidare med det han kan och har efter vissa konsekvenser...

Jag tyckte filmen var underhållande, på ett udda sätt. Det är inte så att de bränner av skämt efter skämt, men det är förmodligen situationerna de hamnar i som gör det roligt (och otroligt). Jag hade inte läst några recensioner om varken bok eller film innan jag kollade, då jag inte vill bli "spoilad" för. Nu läste jag på lite om vad andra ansåg om "Hundraåringen..." och insåg att det är fler som skulle säga att detta är Sveriges svar på Forrest Gump. Jag rekommenderar filmen, helt klart!

/TinA


In English
The 100-year-old man who climbed out the window and disappeared is a swedish movie. Allan Karlsson (Robert Gustafsson, a famous stand-up) is a man who doesn't want to celebrate his birthday at the retirement home. So what is he gonna do? He open his window in his room - and climb out. While Allan is on adventure with strangers and a big suitcase that doesn't belongs to him, he tell us his story of his life. You can actually compare this movie to Forrest Gump, because Allan has met people as Harry S. Truman and Josef Stalin, but he doesn't understand (or don't care) who they really are. 
This movie was entertaining, though a little odd. It's not like they tell jokes all the time á la sitcoms, but all the situations make it funny and incredible. I really liked this one!

Geek outfit: Cookie monster

När jag fyllde år för snart en månad sen fick jag en t-shirt av den andra geekiga enheten, dvs Marianne. Att jag blivit kallad eller jämförd med Cookie monster har sina anledningar...

Jag fick i efterhand veta att när jag och Marianne gått runt i den butik som sålde t-shirtsen (jag visste inget) innan jag fyllde år, hade Marianne hängt klänningar framför dem, för att jag inte skulle upptäcka att de fanns. :')

De fanns på New Yorker, vet tyvärr inte om de finns kvar. Jag har en till t-shirt därifrån med några andra fina figurer, mer om det nästa gång!

/TinA

Veckans film: Delivery Man

Vince Vaughn, han som nästan jämt spelar de långe och smått korkade, klumpige och otursföljde karaktärerna, gör det igen.

Delivery Man handlar det om David Wozniak som jobbar med att köra ut och in kött till sin familjs slakteri. Han har ont om pengar, är lite av det svarta fåret och är väldigt opålitlig, både som bror, son, arbetskamrat och pojkvän.

En dag får han reda på att han är far till väldigt många barn. Vi snackar inte om fyra, fem eller tolv barn, utan om 533 barn! För 20 år sedan hade David "levt" på att göra lite intimt kroppsarbete på en fertilitetsklinik och ägarna hade av någon anledning överanvänt just hans små undersåtar till lite väl många desperata par. Nu vill 142 av dessa barnen få reda på vem deras biologiska far är och har gått till domstol. Davids vän som är en advokat och fyrabarnspappa försöker styrka i rätten att David faktiskt skrivit på 533 sekretesspapper om att alltid vara anonym, samtidigt som han försöker få David att hålla sig långt borta från allt som har med barn att göra. Det blir dock lite svårt för David, när han dag för dag tar reda på vilka som är hans och vill hjälpa dem med allt som står i hans makt...

Filmen var överraskande bra. Det var väldigt mycket på gränsen där att det faktiskt KAN hända i verkligheten, hur otroligt det än låter. Vissa saker var lite så där "hur visste han det?", "hur tänkte ungarna där?" och så vidare, men man har väl alltid det i bakhuvudet att det är film och därför låter man dessa 'vissa saker' släppas och man går vidare med sitt liv. Som sagt, överraskande bra så jag rekommenderar den en slapparkväll med popcorn och filt!

/Tina

Veckans film: 12 years a slave

Jag har sett det film som detta år lär uppröra mig mest. Samma sak hände när jag såg bland andra Shindler's list, Django och serien Band of brothers.

12 years a slave. En svart fri man som har familj, är välutbildad och kan det här med att spela fiol. Han blir sedan fett grundlurad år 1841 och för att inte spoila alldeles för mycket, så är det dåliga slavförhållanden, plocka bomull, och att bli lurad ett flertal gånger en vardag för Solomon Northup (spelad av Chiwetel Ejiofor) under tolv års tid.

12 years a slave är baserad på en verklig händelse och den riktige Solomon Northup skrev en bok om sin tid som en felaktig "dömd slav" (nu var ju ingen värd det, om ni frågar mig..). Han mötte en kanadensare, Samuel Bass, och berättade sin historia. Det är dels tack vare Bass som boken ens kunde bli skriven, skulle jag vilja påstå...

Solomon Northup var den där killen som vågade säga ifrån, stod emot och tog konsekvenserna och samtidigt försökte övertyga sina olika masters att det var de som i grund och botten hade fel. Under tiden som han var där blev han kallad för Platt i flera år efter att ha ersatt en död mans plats, men när det kom en vit man som frågade om han egentligen var någon annan, fick han äntligen bli sig själv igen. 

Lupita Nyong'o spelar en otroligt bra roll som slaven Patsey och vann även en Oscar för bästa kvinnliga biroll tack vare denna filmen. Hon kunde ge sin karaktär den där blicken som gjorde att man fattade precis vad det var hon tänkte och kände för stunden. Hon var den där slaven som man kunde tro hade flest fördelar då hon var omtyckt av "master", men egentligen var Patsey den som gav och gjorde mest, under ett otroligt utnyttjande.

Filmen verkar köra lite på den där banan med att ha flera scener där det är helt tyst och stilla, ingen rör sig eller säger något. Det känns som att det är meningen att man själv ska känna in stämningen på hur förjävligt det var. Det enda årtalet, som jag minns i alla fall, är början då det är 1841 och sedan flyter allting ihop som att det händer inom två veckor, men man inser ändå någonstans att det bör ha gått x antal år mellan vissa händelser. Om man nu inte är så skillad att man påminner sig själv om det mitt under alla piskanden och slagen.
Jag tyckte att 12 years a slave var otroligt bra ändå. Många kända skådisar var med och flera gånger tänkte jag faktiskt på just Django och nu vill jag se om den.
Dessutom har USA bestämt att filmen 12 years a slave ska bli obligatoriskt material till de statliga skolornas undervisningar. Precis som världskrigen så ska det inte glömmas, även att det inte finns så många efterlevande motståndare kvar.


Se'ren! /Tina

Dokumentärtips: Bronies - The extremely unexpected adult fans of My little pony

Ni har alla sett dem. Små, söta, envisa, ettriga fyrbenta varelser i regnbågens alla färger. Modiga, omtänksamma, roliga, tar sig an alla sorts utmaningar. Vi snackar om My little pony!

Det är ju så, att nästan alla småflickor lekte med dessa små ponnysar. Många, inklusive jag själv, lärde sig att göra sin första fläta på gummi-sakerna, man kollade om och om igen på filmerna som fanns på VHS och lekte med sina vänner med dem. På senare år har det kommit fram att det inte bara är småtöser som är intresserade. Det finns äldre tjejer som gärna samlar på dessa ponnysar - och även killar, rättare sagt bronies!

Att killar gillar My little pony slängs ju direkt in i kategorin "tabu". Det är ju en "tjeeejgreeej" (á la Sunes jul). I den här dokumentären får vi följa ett gäng olika killar i olika världsdelar som slagits med sina känslor för My little pony. En blir påhoppad av några rednecks, en annan vågar inte berätta för sin pappa på grund av att han är rätt så konservativ av sig. Folk blir tillfrågade om vad de anser om dessa så kallade bronies: man är gay, man är förmodligen en gammal pedofil, det är läskigt etc.

Dokumentären visar varför killarna har accepterat att de är bronies, hur det kom sig att de ens började titta på programmet, vad det har lärt dem. De träffar vänner för livet, de reser till andra ställen i sitt land eller till och med till andra länder för att träffa likasinnade. En kille med asperger gör saker, tack vare My little pony, som han aldrig hade vågat göra tidigare. En pappa möter en annan pappa och får ett nytt perspektiv om hur man ska handskas med en son som gillar ponyhästarna. Man har startat BronyCon som är lite som Comic Con och det är mycket mer folk där än man faktiskt skulle kunna tro, i ärlighetens namn. Killar tar med sig sina datorer dit och spelar upp "bilder" de gjort på ponys med hjälp av laser och egna versioner av My little pony's låtar.

Jag tyckte att dokumentären var väl värd att se! Jag vill se mig själv som fördomsfri, men det är aldrig fel att se dokumentärer där folk får en chans att berätta varför saker och ting är som de är för just dem. Jag kände väldigt mycket för de flesta killarna, för jag kände igen mig i en del trots allt. Den här dokumentären kommer ligga mig varmt om hjärtat ett bra tag. 

/Tina

Spelning: Kvelertak

Den 25/1 fick jag äntligen använda min julklapp! Jag och min fina Kvelertak-tshirt gled in på Ritz där Kvelertak med förband skulle uppträda. Man måste ju visa vem man är där för, eller hur? Hehe.

Biljetten låg i detta fina brev!

Vi kollade på förbandet Ape, som har en snubbe i ap-mask med tamburin och gjorde mig nervös hela tiden. Han sprang runt på den lilla och, på grund av all utrustning, väldigt trånga scenen, sparkade med sina ben från höger till vänster, välte ner en av micarna och hade en egen mic-stång han flängde runt med. Jag lärde mig ganska snabbt att om jag startar ett band, ska jag inte ha med en sån flängare, haha. Tyvärr gjorde det att detta var nästan det enda jag tänkte på, istället för resten av bandets uppträdande (förlåt Ape, för jag har en nojig och orolig själ). Örebroarna var annars snyggt klädda, finbyxor, väst och skjorta. Sångaren Johan Olowsson hoppade ner till publiken och gjorde några.. konstiga, akrobatiska ting. Jag såg inte riktigt vad han gjorde, men det verkade vara uppskattat i alla fall! Jag tyckte de hade bra låtar, men kanske inte några jag skulle minnas om jag får höra dem på radion.

Här finns en bild på vad han bland annat gjorde på golvet. Skillat!! (Photo by Fureli Media)

Andra förbandet var Spiders! Det var riktig rockstyle över dem, då de hade djurmönstrade kläder, glittertights och typiska 80-talsfrisyrer. De var bättre än jag först trodde, då jag förväntade mig en helt annan typ av musik av någon konstig anledning. Sångerskan Ann-Sofie Hoyles hade en stark röst och var väldigt engagerad där hon stod på scen. På de senare låtarna körde hon även lite med tamburin och maracas. Jag kände att jag kom lätt in i deras rytm. Jag får lyssna lite mer på dem helt enkelt! :)

Jag stod mest på vänster sida inne på Ritz bland de "lugna" personerna, när Kvelertak kom ut på scen. Det var mörkt och sångaren Erland Hjelvik gled in med en ja, hatt i form av en uv med lysande orangea ögon. När han började sjunga (skrika i andras mening) verkade tyvärr mikrofonen ha lagt av, så det blev inte den effekt det var tänkt. Men vad gör det? Det var bara att byta och...

...ganska snabbt efter det, tog han av sig hatten och då blev allt helt fucked-up. Det var en enorm energi och de körde igenom låt efter låt, nästan helt utan avbrott! Svettiga och mysiga var de, men de körde på lika hårt på slutet som i början! Erland slängde sig ut i publiken och blev väl omhändertagen av de som tog emot honom. Det var två personer som tog sig upp på scen och fick hålla om och dansa intill sångaren innan de blev nerkastade av scenpersonalen. En mosh pit skapades, men på långt och tryggt avstånd från mig. Publiken var i extas, Kvelertak var i extas, varmt, svettigt och publiken sjöng med i alla låtar. Själv nynnade jag, men jag var fett imponerad av alla dessa som lärt sig den, i mina öron, svåra norska dialekten, haha.

Jag vill även berätta att det stod ett medelålderspar bredvid mig. Mannen tog kort med sin säkert svindyra kamera medan kvinnan diggade till musiken med sitt hår i en hårklämma. :') Jag undrar om de var där för deras egna skull, eller för någon yngre släktings skull.

Playlist på Spotify

/TinA

The Hobbit: The desolation of Smaug

Då har jag äntligen fått ta mig till Filmstaden här i Örebro och kolla på andra Hobbit-filmen. Som ni nog tycker också, var jag väldigt sent ute så det var ju inte helt förvånande att det bara var jag och sex andra dudes som tittade på filmen. Samt att vi satt i en av de minsta salongerna...

The Hobbit: The desolation of Smaug var jättebra! Någonstans tyckte jag - forgive me father for I have sin - att första filmen är bättre. --- Någon som gapar av förvåning? Funderar på att att göra en voodoo-docka av mig? Rent utav kanske till och med håller med mig?

Spännande var den ju, det går ju inte att neka till ens. Rolig stundtals, absolut! Jag älskar att man har med dessa underbara naturbilder, även att det finns spindlar större än en själv, wargs som mer än gärna sätter tänderna i en saftiga kött, Duracellsnabba kaniner som Radagast the Brown tar sig från A till B med, alvernas vackra hem med vattenfall, solsken och alla dess myskänslor. Man verkligen känner att man vill bo och leva i deras värld också. Flera gånger tänkte jag tillbaka till ett barnspel till PC som min familj hade när jag var några år yngre: The Hobbit. Då är man med från första början då man ska springa i The Shire och ba "I'm going on an adventure!" och sen slåss mot både orchs och trolls.
Min favoritigaste favoritscen i filmen är när Smaug säger **WARNING: SPOILERS!!!! att Bilbo inte bara är en tjuv utan även en "liar!" Jag skrattade så att tårarna rann. Han lät som en typisk femtonårig blondin med sin mörka stämma, som bara "uh, slut!" á la Mean Girls. Mer sånt till folket, tack! :') Min andra favoritscen är när Beorn jagar dvärgarna, Bilbo och Gandalf och de skriker att de måste springa fortare. Så ser man den tjocka lilla knubbisen Bombur springa förbi alla, haha! I can relate... WARNING: SPOILERS!**

Något som gnagde i mitt huvud fram tills jag kunde knappa in på imdb på mobiltelefonen, var ju vem som spelade Tauriel (rödtotten på bilden). Jag gick igenom mitt mentala galleri av kvinnliga skådespelare och kom "bara" fram till Kate Beckinsale och Rachel McAdams, men eftersom gnagandet inte slutade så visste jag ju att det inte var rätt person jag tänkte på. Det visar sig alltså vara Evangeline Lilly från tv-serien Lost! Frustrationen, alltså. Jag råkar förresten tillhöra den skaran som inte läst boken The Hobbit - forgive me again - men jag har förstått att karaktären Tauriel inte finns med i den i alla fall. Hörde även rykten om att man ville ha med Aragorn, men att Viggo Mortensen tackat nej för att Aragorn faktiskt inte är med i The hobbit. Good guy Viggo!

Orlando Bloom har ju återvänt som den fagre alven Legolas. Det finns bara ett fel: what's up with his eyes? Var de extra ljusa, otroligt små, har han lite... pluffigare kinder? Jag hade fler frågor än svar på det, jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var. Han är i vilket fall inte lika handsome som i Lord of the Rings-filmerna, den saken är fett klar. Det kan jag ärligt känna, jag dreglade i flera år. Nu behövde jag inte ens haklapp...

En tanke: Nånting som min lillebror sa, att Hobbit-filmerna verkar ha lite mer humor än Lotr-filmerna hade. Det är nog lite sant, att det sistnämnda är mer allvar och skrattar du så dör du, även att Legolas och käre Gimli var sköna mot varandra. Filmer som är så långa behöver slänga in lite humor då och då och jag tycker att Peter Jackson har lyckats fantastiskt bra med det den här gången.

Vad tyckte du om filmen? 

/TinA



OBS! Alla bilder från imdb.com

Spelning: Ghost

Den 5/12 kom det svenska anonyma bandet Ghost till Örebro och gjorde en geekredaktionstjej lycklig ända in i själen. I 2,5 månad har jag suttit med biljetten i min ägo och haft flera scenarior i huvudet om allt fel som kan hända. En av dem var att det skulle bli snöstorm så att hela konserten skulle bli inställd, så fatta mitt fejs när jag fick höra att snöovädret skulle hälsa på stan just torsdagen den 5/12.

Men den kom aldrig! Inte till själva city i alla fall och det var viktigast av allt. Jag var ute en runda på stan några timmar innan och gled förbi Club 700, där de skulle uppträda, för att se hur det såg ut. Jodå, där stod det minsann en turné-buss och nåt av förbanden (misstänker jag) höll på att soundchecka just då. Nu blev jag mer säker på att spelningen skulle bli av.

Strax efter 19 steg jag in i foajén och kände av en stark doft av rökelse. Jag såg att det hängde 1-2 stycken ovanför grabbarna som sålde t-shirts, armband, pins m.m. Jag plockade på mig två stycken shirts med ett dregel-nöjt flin.

Klockan 19.30 drog förbandet Night igång på scenen. De både sjöng och såg ut mer som 80-talsrock, unga grabbar från Linköping i jeansvästar, typiska 80-talsfrisyrer och en sådan energi att jag kände hur hela min rygg kröktes framåt och en käpp växte fram under min handflata. Inte direkt några favoriter, men jag kan verkligen inte neka till att de kunde få fram peppen hos folk.

Närmare 20.25 började nästa förband, Dead Soul. Två trummisar, två synthar varav ena även körde elbas, två gitarrister och en sångare som vid första anblicken säger Johnny Depp.  Enligt deras sida spelar de i genren Industrial doom blues. Jag kan säga att de var grymt bra; så fort jag kom hem gillade jag dem på Facebook. Här ska det minsann lyssnas mer på Dead Soul! Det är alltid kul att hitta nya favoriter!

Papa Emeritus II and the Nameless ghouls.

Bild från Instagram

Till slut kom huvudnumret. I någon kvart hade vi fått se hur en massa folk sprang på scenen och plockade bort nästan allting, alla kablar och sladdar på golvet var borta, två av tre trummor och mikrofoner försvann. Istället ställdes det fram ännu mer rökelse och svarta blockljus som var tända. Sen... sen kom de fem svarta kåporna in, mer kända som Nameless Ghouls. De ställde sig på utvalda platser och bara stirrade ner på publiken. Kollade från vänster till höger för att sen fästa blicken rakt fram. I och med att de har svarta fågelnäbbsliknande masker på sig, kan man inte se var eller vem de tittar på och obehagskänslan växte ikapp med Masked Ball i bakgrunden.

Infestissumam var den låt som fick Papa Emeritus II glida in på scen. Också han har en mask på sig, fast man först tror att det är hans ansikte som är målad. I röd-grön-blåskimrande ljus tittade han ut över folkhavet med sina olikfärgade ögon och med ett finger följer takten i musiken.

Det märktes tydligt att örebroarna hade kommit dit för Ghosts skull. Jag hade lyckats ta mig till "andra raden" och självklart tyckte jag ju då att alla bands blickar mötte mina och jag blev alldeles överväldigad och kände mig sååå utvald. Obviously ville de andra herrarna bakom mig uppleva samma sak och efter ca 40 minuters knuffande hit och dit, försöka hålla emot trycket och bara stå med ett ben (det blir ju så ibland..) och fulla människor som klättrar upp på andras axlar och flänger med sina uppenbarligen lealösa armar och ben, gav jag upp och ställde mig längre bak. Jag var trots allt nöjd. Mina tre favoritlåtar spelades (Secular Haze, If you have ghosts, Ghule/Zombie queen), varav den ena var en extralåt. Jag tyckte att Monstrance clock var den bästa på hela spelningen, som dessutom var kvällens allra sista låt.

Papas eleganta rörelser som att han dirigerade musiken, när han "presenterade" sina namnlösa kollegor och sen viftade bort dem, klappade som en kung, smällde med sin stav i golvet i takt med trummorna... Ja, ni hör ju att jag var och är långtifrån besviken. Jag ska få se dem igen nästa år i Stockholm. Nu håller vi tummarna för att de (eller Dead Soul kanske?) ska komma till Metallsvenskan också!

Setlist, Örebro
PL på Spotify

/TinA

Veckans film: The Hunger Games: Catching fire

Andra delen av The Hunger Games visas nu på bio och jag har äntligen sett den. Jag trodde i två dagar att jag skulle få sitta ifred på "min" rad, men väl på plats fick jag knö mig förbi ett gäng bittra främlingar för att jag var "den som bokat mitten och inte ens behagade mig att komma dit i tid"...

Det handlar som bekant om Katniss Everdeen, som överlevde hungerspelen, som hade pågått i 74 år. Har man blivit vald och överlevt, dvs vunnit, hungerspelen så behöver man aldrig vara med mer - trodde Kat. När hungerspelen ska köras för 75:e året i rad, så ändrar huvudstaden och presidenten på reglerna och Kat och Peeta får mötas igen. Detta på grund av att deras seger har orsakat uppror i några av de andra distrikten.

Jag såg den första filmen igen så sent som i höstas, så jag kan tycka att övergången mellan dessa filmerna var bra. Catching fire var dessutom riktigt bra! Jag var spänd i princip under hela filmen. Man kan tro att det är en förutsägbar typisk "tvåa", men jag vågar nog peta hål med en nål i den ballongen. Jag och många andra skrattade ett flertal gånger, då det är en hel del sarkasm. Slutet var kanske inte det bästa, men inte heller det förväntade...

/TinA

Veckans film: This is the end

Har du sett The cabin in the woods? Ja? Då tyckte du ungefär som jag, att det var en av de knasigaste filmer du har sett? Mm. Kolla på den här, så tror jag att du - liksom jag - låter This is the end hamna på förstaplats!

Det handlar om Seth Rogen som spelar sig själv, så gör även flera andra som Michael Cera och James Franco. Den sistnämnda ska ha fest och massa kändisar är där (bl.a Rihanna, Jonah Hill, Channing Tatum, Emma Watson) när undergången närmar sig..!

Den här filmen är en av de mest påhittade filmer jag någonsin har sett; för här händer verkligen ALLT som man MINST anar. Det går inte att förutspå (snabbt uträknat) 80% av filmen, inte ens slutet kommer du kunna gissa rätt på!

/TinA

Halloweenfilmer (sista veckan)

Så nu är jag inne på sista veckan. Halloween är nu på torsdag, så hoppas ni hittar någon att titta på. Ni kanske undrat varför jag inte tittat på Poltergeist, Jurtjyrkogården, Paranormal activity med flera. Det beror på att jag har sett de flesta under dagtid och såna där klassiker eller filmer som jag VET att jag gillar (pga att jag blivit rädd) vill jag inte förstöra med solsken och annat fjanteri. Det är dessutom två dagar kvar av oktober, så det finns ju fortfarande tid att kolla dem. ;)



23/10
Shrooms
Ett gäng amerikaner drar till Irland för att hälsa på en dude de har lärt känna där. De åker till skogen för att leta upp "magic mushrooms" som de sen kan götta sin hjärna med och slår upp tält och hela fadderullan. Aaaaaand then you're fucked!

24/10
The village
Sett denna filmen ett par gånger tidigare. Jag minns att jag tyckte att jag var trög som inte fattade den (nej, inte ens på slutet) men andra gången, ja då såg jag alla tecknen och kopplade hela grejen. En film med Joaquin Phoenix och Bryce Dallas Howard som lever i 1800-talssamhälle. De får inte gå i skogen som omringar dem och absolut inte äga någonting i rött då det lockar dem som finns i skogen...


25/10
Jöbbadin och kalasadin, så hann inte.


26/10
Let me in

Jag tycker nog att den svenska versionen faktiskt är bättre (Låt den rätta komma in). Den här filmen handlar om en utstött ung kille som träffar ett underligt barn i typ samma ålder. Det är vinter och kallt, men barnet är barfota och säger "vi kan inte vara vänner". Samtidigt har man funnit kroppar med hål i halsen och utsuget blod i samma stad. Psycho!


27/10
Silent hill

Panikfilm nummer 1, typ. Tyvärr inte i hela filmen och till slut känner jag att den får gärna avslutas fortare. Handlar om ett flickebarn som går i sömnen och pratar om ett samhälle som heter Silent hill och det är inget hon själv minns i vaket tillstånd. Mamman tar henne till detta ställe trots att folk avråder henne från det och sen handlar resten av filmen i princip bara om morsan som blir tuff och stark och bara torkar bort blodet som att det inte är någonting...

Strangers
Inte en aning om vad detta skulle föreställa. Liv Tyler i en film där man säger att det ska vara baserad på verkliga händelser. Liv spelar en tjej som med sin pojkvän är i ett hus mitt ute i ingenstans (chockerande...). Vad som än händer i resten av filmen, är det tydligen okej "because you were home", enligt en av förövarna. Hm.


28/10
Jobb i 100 år.


29/10
Dark shadows

De nämner halloween kanske en gång, men vampyr, varulv och häxa i en och samma film: klart man måste kolla. Det här är ingen seriös film och tänker man så redan från början så kommer man uppskatta Dark shadows lite mer. Johnny Depp och Helena Bonham-Carter i en Tim Burton-film - ovanligt!

Halloweenfilmer vecka 3

16/10
The skeleton key
Kate Hudson spelar en 25-årig personlig assistent till en äldre förlamad och stum man i ett gammalt hus. Frun till mannen beter sig lite skumt, medan mannen försöker berätta vad som är fel. Inga speglar är tillåtna alls i huset, Rum uppe på vinden är låsta. Hoodoo-böcker. Twistad avslutning.


17/10
Hocus Pocus

Den här filmen är ju om någon en klassiker! Humor, sarkasm, rediga halloween-prylar, häxor, kvastar (dem ser man inte mycket av längre!) och typ enda filmen där Sarah Jessica Parker ser någorlunda bra ut!


18/10
Carrie
En skräckklassiker från 1976. En high school-tjej med en extremt kristen mamma (till den nivån att jag blir riktigt irriterad på henne) och mobbare till klasskamrater på både psykiskt och fysiskt plan. Men Carrie, hon ger igen på ett blodigt och annorlunda sätt!


19/10
The people under the stairs
Störda föräldrar som håller sin dotter inlåst, men en unge bryter sig in och stöter på en mystisk person som bor i väggarna i huset och håller flickan sällskap...

20/10
Nada!

21/10
Trick 'r treat

Kanske inte världens läskigaste film, men den har varit en tradition för mig i flera år nu. En liten skum figur som dyker upp på olika ställen och folk går en ond bråd död till mötes.

Halloweenfilmer vecka 2

Liiiite sent ute med inlägget, men här kommer den och snart en till om halloweenfilmer för vecka 3! :)

9/10
Lizzie

Lizzie Borden got an axe
and gave her mother forty whacks
When she saw what she had done
She gave her father forty-one

Jag kanske borde ha lyssnat mer på iMDB än på all (hänt på riktigt!) fakta innan jag kollade filmen. Den var så dålig att jag faktiskt inte ens såg klart. What the hell?



10/10
The Dark
Första filmen nånsin där Sean Bean inte dör! Heheheh. Med sitt engelska/walesiska uttal sprang han och frugan runt och letade efter sin dotter som befarats ha drunknat. De får under tiden kontakt med en annan flicka i trasiga kläder och otvättat hår och börjar snart inse sambandet...



11/10
Session 9

En film om ett gäng som ska sanera ett övergivet mentalsjukhus, som tog typ trekvart på sig innan någonting hände. Efter det följer ytterligare mer konstig, non-connection, hundra års tjöt. Samtidigt som man får höra några meningar från olika rullar av psykpatienterna och terapeuten. Två dudes från CSI och CSI Miami är med.



12/10
Cry Wolf
Ett gäng ungdomar som kör en lek där man ska ljuga och hitta på berättelser. De kommer in på hur var och en i det här gänget skulle dö, utefter deras personligheter och egenskaper and theeeen... the reality visits.


13/10
Halloween (1978)

Första filmen om den ökände Michel Myers. Mannen som kan gå snabbare än du springer, mannen som kan ramla flera meter ner, utan att bryta ett ben. Mannen som kan få en nål i nacken, utan att må så dåligt.


14/10
Inget.


15/10
The messengers
Den första filmen jag såg med Kristen Stewart :3 Hon har alla sina legendariska ansiktsuttryck i denna filmen också, men jag gillar henne ändå. En småtypisk film där bakgrundsljuden och missförstådd tonåring sköter det mesta i skräck-kategorin. Jodelle Ferland (Silent hill) är också med och spelar faktiskt en pojke i denna filmen.

Geekredaktionen reser till Universeum

Jag, Tina, for till Göteborg och skulle efter flera års uppehåll få besöka Universeum. Jag har tidigare åkt till Liseberg nästan varje år, men det här året kände jag att det skulle vara för kallt (då min resa var planerad i september) så jag sa till min resekompis: Varför inte Universeum?

Sagt och gjort! Vi upptäckte även att det skulle vara dinosaurie-utställning i år, och dinos är ju rätt coola när man tänker efter så det var ju bara perfekt!

Vi började längst upp i Vattnets väg. Den visar vad för djur och växter som finns i Sverige, man kan använda nån mackapär så att man får reda på hur en hök ser världen där uppifrån och bli fullständigt döv av småbarnen som antagligen är där på studiebesök. Ja, ni vet... sånt hör ju tydligen till...

Nästa avdelning vi kom till blev automatiskt Akvariehallen. I stora akvarium simmade stora som små fiskar, färggranna som icke. Det finns även en tunnel som man kan gå igenom och fiskarna simmar över dig.

På samma plan kan man ta en "avstickare" till Dödliga skönheter. Det var i princip bara ormar som låg och stirrade på alla tvåbenta varelser som knackade på rutorna för att få en reaktion, likt Dudley i Harry Potter. 

Nytt för i år är Undergången... Vi klev in i total mörker innan ögonen hann vänja sig. Vi hörde olika ljud, men kunde inte riktigt placera dem. Det fanns en gång att följa och inglasade hytt. I ett av dem stack en människofot ut ur en filt och enligt skylten skulle en kobra finnas därinne. Fladdermöss som kommunicerade högt och flög fram och tillbaka, självlysande ödlor och råttor med flera kan man få se där. 

När vi kom ut skuttade vi vidare till Dinosaurierna!

Den här avdelningen var faktiskt utomhus, vars café tyvärr var stängt. Det fanns flera stora tält som arkeologer använder och i ett utav dem fanns en sandlåda med verktyg där du kan gräva/sopa fram dinosaurieskelett. Längre in fanns de mer "levande" dinosarna. De stod inte bara där, de lät och rörde på sig. Det hade jag helt ärligt inte räknat med, så det var överraskande kul. Jag stod där som bäst och filmade in några små dinosaurier, när jag tittade upp och såg tyrannosaurus rex huvud vända sig mot mig och gav ifrån sig ett vrål. 

Som vanligt har Universeum fakta som är kortfattad och lättförstådd, både på svenska och engelska och det var ingen skillnad om dessa utdöda raringarna. 

Vidare härifrån kommer man till Regnskogen, som bjuder på tropiskt fuktighet (no kidding) och fria fåglar som flyger hit och dit. Det var inget undantag för oss. Vi står längst upp och läser på om vad för några som får flyga fritt, när mitt sällskap ger ifrån sig ett litet skri och hoppar till, varpå jag vänder mig - och reagerar likadant. Då hade den här sötingen kommit fram. 

Även här fanns det ett gäng fiskar, ödlor och grodor att titta på, men också underbart gulliga apor!

Rymden, KrimLab och Puls är tre andra avdelningar där du kan få prova på dagens teknik och testa dig själv. I rymden får du sitta i en stol som tar dig uppåt mot taket, läsa på om hur det är att vara ute i det yttre, hur mycket du skulle väga på de olika planeterna, vad du får äta och så vidare. 

KrimLab erbjuder dig att lösa olika fall med fingeravtryck och sedelförfalskning, förvränga rösten och testa din egen rädsla i Skräckstolen. 

Puls hade mer att du kunde få sitta på en mekanisk häst och försöka rida den, din snabbhet i att fånga fotbollar i ett mål, ditt tålamod och ditt minne att hoppa på rätt plattor med mera. 

Efter ett par dar besökte vi Science Fiction-bokhandeln som öppnat på ett nytt ställe i Göteborg. Det var mycket större och mängder med böcker, serier, kalendrar, planscher. Självklart var The Hulk med i ett litet hörn också. ;)  Jag fick med mig Game of thrones del 1 och 2 hem. 

En bra vecka i Göteborg! 

Dinosaurierna är kvar på Universeum fram till 3e november. Det kostar 170 kronor och hela Universeum tog ca tre timmar att gå igenom och då tog vi aldrig nån matpaus. Vi är rätt nyfikna av oss. ;) 

/Tina