Veckans film: Delivery Man

Vince Vaughn, han som nästan jämt spelar de långe och smått korkade, klumpige och otursföljde karaktärerna, gör det igen.

Delivery Man handlar det om David Wozniak som jobbar med att köra ut och in kött till sin familjs slakteri. Han har ont om pengar, är lite av det svarta fåret och är väldigt opålitlig, både som bror, son, arbetskamrat och pojkvän.

En dag får han reda på att han är far till väldigt många barn. Vi snackar inte om fyra, fem eller tolv barn, utan om 533 barn! För 20 år sedan hade David "levt" på att göra lite intimt kroppsarbete på en fertilitetsklinik och ägarna hade av någon anledning överanvänt just hans små undersåtar till lite väl många desperata par. Nu vill 142 av dessa barnen få reda på vem deras biologiska far är och har gått till domstol. Davids vän som är en advokat och fyrabarnspappa försöker styrka i rätten att David faktiskt skrivit på 533 sekretesspapper om att alltid vara anonym, samtidigt som han försöker få David att hålla sig långt borta från allt som har med barn att göra. Det blir dock lite svårt för David, när han dag för dag tar reda på vilka som är hans och vill hjälpa dem med allt som står i hans makt...

Filmen var överraskande bra. Det var väldigt mycket på gränsen där att det faktiskt KAN hända i verkligheten, hur otroligt det än låter. Vissa saker var lite så där "hur visste han det?", "hur tänkte ungarna där?" och så vidare, men man har väl alltid det i bakhuvudet att det är film och därför låter man dessa 'vissa saker' släppas och man går vidare med sitt liv. Som sagt, överraskande bra så jag rekommenderar den en slapparkväll med popcorn och filt!

/Tina

Veckans film: Prisoners

Jag är ett stort fan av skräckfilmer. Det är nog bägge av oss här på Geeky. För mig handlar skräck mest om ett livligt fantantasi och specialeffekter som skrämmer och man får en liten adrenalinkick. Men utöver det blir jag inte så värst rädd när det gäller övernaturliga saker, då jag anser mig själv vara en rationell människa och tror inte på spöken och demoner eller sådant.

Något som däremot verkligen skrämmer mig är hemska saker som människan är kapabel av. Hur vissa människor kan vara så.. ruttna och sakna moral, samt vett och etikett. Och saker som händer på grund av människans elakhet som kan få den snällaste av människorna att göra förfärliga saker, för att skydda dem de älskar. Det är sådana filmer som orsakar de värsta mardrömmarna för mig. Förfärliga saker, som kan och händer på riktigt. Överallt på jorden.

Prisoners är en sådan film, som fick (får) mig att bli mörkrädd. En sån (ursäkta mitt ordval) jävla ångestfilm så det finns inte.



Prisoners handlar om två familjer, vars små döttrar kidnappade från deras gård när de är ute och leker. Medan polisen försöker leta på den skyldige, försöker också pappan i den andra filmen, krossad av sorg, hitta sin dotter - med vilket pris som helst.

Jag tänker inte berätta mer än så, då jag inte vill spoila mer vad filmen går ut på. Men är du sugen på en riktig misärfilm, kan jag verkligen rekommendera Prisoners. Hugh Jackman spelar sjukt bra pappan som vill ha tillbaka sin dotter, samt är andra kända skådisar med, som bland annat Jake Gyllenhaal (som polisen som utreder flickornas försvinnande), Maria Bello som Jackmans hustru osv osv.

Mycket, mycket sevärd! Men varnar ändå för känsliga personer, hehe. Önskar någon hade varnat mig med...

♥ Marianne

Veckans film: 12 years a slave

Jag har sett det film som detta år lär uppröra mig mest. Samma sak hände när jag såg bland andra Shindler's list, Django och serien Band of brothers.

12 years a slave. En svart fri man som har familj, är välutbildad och kan det här med att spela fiol. Han blir sedan fett grundlurad år 1841 och för att inte spoila alldeles för mycket, så är det dåliga slavförhållanden, plocka bomull, och att bli lurad ett flertal gånger en vardag för Solomon Northup (spelad av Chiwetel Ejiofor) under tolv års tid.

12 years a slave är baserad på en verklig händelse och den riktige Solomon Northup skrev en bok om sin tid som en felaktig "dömd slav" (nu var ju ingen värd det, om ni frågar mig..). Han mötte en kanadensare, Samuel Bass, och berättade sin historia. Det är dels tack vare Bass som boken ens kunde bli skriven, skulle jag vilja påstå...

Solomon Northup var den där killen som vågade säga ifrån, stod emot och tog konsekvenserna och samtidigt försökte övertyga sina olika masters att det var de som i grund och botten hade fel. Under tiden som han var där blev han kallad för Platt i flera år efter att ha ersatt en död mans plats, men när det kom en vit man som frågade om han egentligen var någon annan, fick han äntligen bli sig själv igen. 

Lupita Nyong'o spelar en otroligt bra roll som slaven Patsey och vann även en Oscar för bästa kvinnliga biroll tack vare denna filmen. Hon kunde ge sin karaktär den där blicken som gjorde att man fattade precis vad det var hon tänkte och kände för stunden. Hon var den där slaven som man kunde tro hade flest fördelar då hon var omtyckt av "master", men egentligen var Patsey den som gav och gjorde mest, under ett otroligt utnyttjande.

Filmen verkar köra lite på den där banan med att ha flera scener där det är helt tyst och stilla, ingen rör sig eller säger något. Det känns som att det är meningen att man själv ska känna in stämningen på hur förjävligt det var. Det enda årtalet, som jag minns i alla fall, är början då det är 1841 och sedan flyter allting ihop som att det händer inom två veckor, men man inser ändå någonstans att det bör ha gått x antal år mellan vissa händelser. Om man nu inte är så skillad att man påminner sig själv om det mitt under alla piskanden och slagen.
Jag tyckte att 12 years a slave var otroligt bra ändå. Många kända skådisar var med och flera gånger tänkte jag faktiskt på just Django och nu vill jag se om den.
Dessutom har USA bestämt att filmen 12 years a slave ska bli obligatoriskt material till de statliga skolornas undervisningar. Precis som världskrigen så ska det inte glömmas, även att det inte finns så många efterlevande motståndare kvar.


Se'ren! /Tina

Wantsies: Geeky Traning Gear.

 Jag har hittat en ny favorit på le interwebs! Nämligen en onlineaffär som heter Look Human och de har alltså - no doubt - coolaste kläderna (och tygpåsar och allt möjligt) någonsin! Jag ska definitivt ta och köpa mig en (två, tre eller alla) träningslinnen de har där! (När jag blir rik!) Synd bara att det finns i le USA och det betyder att frakt och förmodligen tull kommer på priset. Så med andra ord, när jag blir rik.. Much cool. Wow.

♥ Marianne, som kommer bli coolast på gymmet när jag får tag på dessa linnen.

Alla bilder lånade från Look Human.

Serietips: Being Human

Mitt plugg blev otroligt lidande under en period på cirkus 2 veckor, då jag fastnade - riktigt illa - i serien Being Human. Alltså ni vet när man ibland fastnar så otroligt i en serie, att man nästan glömmer bort att leva ett normalt liv (typ äta, dricka, duscha, gå ut och ta lite frisk luft...) Det finns en brittisk och amerikansk version av serien och det är den förstnämnda jag satt och sträckkollade i ungefär 1.5 veckor (några dagars paus dock pga inget www.) Första avsnittet har jag för mig att jag såg redan i somras men fastnade inte då, för den verkade så - förlåt mina ord - B.

Men sen råkade jag se The Hobbit: The Desolation of Smaug (ja, jag var allra sist med att se den.. ) och satt och tänkte hela tiden att fanamma den där Kili är nog så bekant.. hmm hmm. Grävde upp mobilen (som jag brukar göra när något gällande film börjar störa (vem är den där skådisen? var har jag sett honom tidigare etc..) öppnade Imdb-appen och kolla upp den där Kili då (spelas av Aidan Turner - förresten sjukt snygg, om man får säga.. ehe ehe - även som dvärg faktiskt! ehe hee..) och så märkte jag att han är ju med i Being Human. Soooooom finns på Netflix - i sin helhet. Så då tänkte jag att vafan kan väl likabra ge serien en chans till. Och fastnade ..



Själva serien handlar om en vampyr, en varulv och ett spöke bor som roomiesar i ett hus och vill leva ett helt normalt liv som vanliga människor för att känna sig mänskliga. Givetvist uppstår problem, då vampyrer bland annat inte syns på kameror och speglar och är sugen på blod konstant (men denna försöker leva utan), varulven - nåh - varulvar blir ju lite mordiska så där en gång i månaden och spöket - well - ingen annan än andra övernaturliga kan se henne.. Dessutom kan det ju uppstå lite problem om man ska ha ett normalt jobb och ett normalt förhållande t.ex. Och som inte det var nog så finns det alltid någon annan som vill förstöra något. Men mest av allt, vill de inte förlora sin mänsklighet. Det är typ det serien går ut på.

När jag hörde om serien och började kolla på den trodde jag att det handlade om en komedi. Liksom, hallå. En varulv, en vampyr och ett spöke - låter ju redan som ett skämt. Men en komedi är det inte (även om den det finns en hel del skön brittisk humor med). Det är mest drama och faktiskt lite spännande också och spänningen trappas upp ju längre in i serien man kommer. Helt klart värd att kolla in!

Dock är specialeffekterna inte riktigt Hollywood-standard (pga mycket mindre budget), men riktigt uppfriskande med en liten olik syn på de klassiska övernaturliga varelserna. Har nog inte sett så mänskliga vampyrer i någon film, serie eller bok tidigare, de dör inte av solen och dricker bland annat alkohol och kaffe. Men som sagt, uppfriskande. Och så blev jag inte så där jätteglad när två av originaltrion inte är med i fjärde säsongen (buhu ingen Aidan Turner buu (han slutade pga spela in The Hobbit.. Så man förstår ju.) och i femte säsongen är ingen av originaltrion med) och handlingen blir lite over the top med spöken som åker bakåt i tiden och lite kaos här och där (i fjärde säsongen). Trodde visserligen att jag inte skulle fortsätta kolla på serien efter tredje säsongen på grund av karaktärsbyten, men så blev det inte - uppenbarligen. Dock måste jag ge props för att övergången från berättelsen om originaltrion till nya karaktärer var ganska logisk och det blir inte direkt sån där wtf-is-this-shit-who-the-fuck-is-that-grej.

Så om du sitter där och inte har någon serie att se på just nu, så rekommenderar jag verkligen att du ger Being Human en chans. Mer brittisk tv till folket!

♥ Marianne

Dokumentärtips: Bronies - The extremely unexpected adult fans of My little pony

Ni har alla sett dem. Små, söta, envisa, ettriga fyrbenta varelser i regnbågens alla färger. Modiga, omtänksamma, roliga, tar sig an alla sorts utmaningar. Vi snackar om My little pony!

Det är ju så, att nästan alla småflickor lekte med dessa små ponnysar. Många, inklusive jag själv, lärde sig att göra sin första fläta på gummi-sakerna, man kollade om och om igen på filmerna som fanns på VHS och lekte med sina vänner med dem. På senare år har det kommit fram att det inte bara är småtöser som är intresserade. Det finns äldre tjejer som gärna samlar på dessa ponnysar - och även killar, rättare sagt bronies!

Att killar gillar My little pony slängs ju direkt in i kategorin "tabu". Det är ju en "tjeeejgreeej" (á la Sunes jul). I den här dokumentären får vi följa ett gäng olika killar i olika världsdelar som slagits med sina känslor för My little pony. En blir påhoppad av några rednecks, en annan vågar inte berätta för sin pappa på grund av att han är rätt så konservativ av sig. Folk blir tillfrågade om vad de anser om dessa så kallade bronies: man är gay, man är förmodligen en gammal pedofil, det är läskigt etc.

Dokumentären visar varför killarna har accepterat att de är bronies, hur det kom sig att de ens började titta på programmet, vad det har lärt dem. De träffar vänner för livet, de reser till andra ställen i sitt land eller till och med till andra länder för att träffa likasinnade. En kille med asperger gör saker, tack vare My little pony, som han aldrig hade vågat göra tidigare. En pappa möter en annan pappa och får ett nytt perspektiv om hur man ska handskas med en son som gillar ponyhästarna. Man har startat BronyCon som är lite som Comic Con och det är mycket mer folk där än man faktiskt skulle kunna tro, i ärlighetens namn. Killar tar med sig sina datorer dit och spelar upp "bilder" de gjort på ponys med hjälp av laser och egna versioner av My little pony's låtar.

Jag tyckte att dokumentären var väl värd att se! Jag vill se mig själv som fördomsfri, men det är aldrig fel att se dokumentärer där folk får en chans att berätta varför saker och ting är som de är för just dem. Jag kände väldigt mycket för de flesta killarna, för jag kände igen mig i en del trots allt. Den här dokumentären kommer ligga mig varmt om hjärtat ett bra tag. 

/Tina