Dokumentärtips: Bronies - The extremely unexpected adult fans of My little pony

Ni har alla sett dem. Små, söta, envisa, ettriga fyrbenta varelser i regnbågens alla färger. Modiga, omtänksamma, roliga, tar sig an alla sorts utmaningar. Vi snackar om My little pony!

Det är ju så, att nästan alla småflickor lekte med dessa små ponnysar. Många, inklusive jag själv, lärde sig att göra sin första fläta på gummi-sakerna, man kollade om och om igen på filmerna som fanns på VHS och lekte med sina vänner med dem. På senare år har det kommit fram att det inte bara är småtöser som är intresserade. Det finns äldre tjejer som gärna samlar på dessa ponnysar - och även killar, rättare sagt bronies!

Att killar gillar My little pony slängs ju direkt in i kategorin "tabu". Det är ju en "tjeeejgreeej" (á la Sunes jul). I den här dokumentären får vi följa ett gäng olika killar i olika världsdelar som slagits med sina känslor för My little pony. En blir påhoppad av några rednecks, en annan vågar inte berätta för sin pappa på grund av att han är rätt så konservativ av sig. Folk blir tillfrågade om vad de anser om dessa så kallade bronies: man är gay, man är förmodligen en gammal pedofil, det är läskigt etc.

Dokumentären visar varför killarna har accepterat att de är bronies, hur det kom sig att de ens började titta på programmet, vad det har lärt dem. De träffar vänner för livet, de reser till andra ställen i sitt land eller till och med till andra länder för att träffa likasinnade. En kille med asperger gör saker, tack vare My little pony, som han aldrig hade vågat göra tidigare. En pappa möter en annan pappa och får ett nytt perspektiv om hur man ska handskas med en son som gillar ponyhästarna. Man har startat BronyCon som är lite som Comic Con och det är mycket mer folk där än man faktiskt skulle kunna tro, i ärlighetens namn. Killar tar med sig sina datorer dit och spelar upp "bilder" de gjort på ponys med hjälp av laser och egna versioner av My little pony's låtar.

Jag tyckte att dokumentären var väl värd att se! Jag vill se mig själv som fördomsfri, men det är aldrig fel att se dokumentärer där folk får en chans att berätta varför saker och ting är som de är för just dem. Jag kände väldigt mycket för de flesta killarna, för jag kände igen mig i en del trots allt. Den här dokumentären kommer ligga mig varmt om hjärtat ett bra tag. 

/Tina