Jag tjötar med min kusin på Skype medan vi är ivriga och har mungiporna långt bak i nacken. Jag är så exalterad att kusinen säger att jag flåsar alldeles för mycket i micen. Småkonversationer oss emellan.
Jag - Chi? Vafan är chi?
Kusin - Det är...
Jag - Jo, jag vet att man skulle lära sig hundra miljoner grejer för att inte känna hat.
Jag köpte senaste WoW-tidningen och har minsann läst på om MoP.
- Ursäkta mig, men jag försöker älska en padda här.
Nånting jag tydligen säger medan aggressiva apjävlar hoppar på min pandarens rygg.
- Ge mig dina pengar. En koppar? Din snåle fan.
Nånting jag tydligen säger när jag ska loota en före detta aggressiv apjävel som har varit på min pandarens rygg.
Jag - Apor överallt! Jag blir arg!
Kusin - Ja, jag höll på att säga att du är ju i Kina nu.
- Ja, det är Huo, hejdå.
Två monks frågar om en guldig uggla som följer mig är Huo. Klart jag svarar dom.
Jag kom i alla fall till level 5 innan jag blev disconnectad. *gråter* Efter två timmar är jag level 9 och min chi har minsann inte blivit bättre. Hatet mot aporna alltså... Herregud. Jag hade dessutom dött två gånger på grund av dem. Till slut kom jag till det stadiet som har gjort just rasen pandaren speciell. Man får vid lvl 10 välja sida: Horde eller Alliance. I de andra raserna måste du välja sida redan när du skapar din "gubbe". Självklart körde jag på Horde. Man är ju inte fjollig, liksom.
Vad tyckte jag nu om spelet de första fyra timmarna jag spelade det?
Jag tyckte om det en hel del. Det är inget märkvärdigt att vara just pandaren förutom att man kommer till ett helt nytt ställe i världen Azeroth. Klassen monk däremot var fett kul och då ska ni veta att jag är en sån som föredrar att stå på avstånd och kasta mina spells och låta min voidwalker få ta smällarna av både mobs och boss. Som monk kan du dunka en apjäkel med Fists of fury och det tyckte jag mucho om. Jag kommer lätt fortsätta spela det och jag ångrar inte en krona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
We ♥ comments