Skräckblandad förtjusning?

Det är allmänt känt att jag, TinA, älskar skräck. Jag kollar på skräckfilmer, jag spelar skräckspel, jag går i spökhus, går genom kyrkogårdar och stirrar in i fönsterrutorna i kyrkan i väntan på att någon ska titta ut mot mig. Trots allt detta, så är jag inte så tuff. Jag blir rädd, jag ÄR rädd. Jag garvar när jag blir rädd. Jag har en sjukt bra inlevelseförmåga på både gott och ont och ger jag det bara lite tid, kan jag överföra mina tankar, känslor och inbillningar till den eller de som är med mig.

Folk frågar mig varje gång det kommer på tal, om det beror på adrenalinkicken. En gång fick jag höra att personen i fråga hellre hoppar bungyjump än kollar på skräckfilm. Det kan jag inte hålla med om för fem öre. En film går ju att pausa, stänga av, ta bort. I bungyjump har du ett opålitligt rep som ska klara din vikt när du slänger dig ner mot en mark med sjutusen olika sorters faror som kan skada eller döda dig. Var har du paus-knappen då någonstans? Va? Va? Va?!

En gång i tiden jobbade jag på vandrarhem som låg i ett före detta mentalsjukhus. Om det hände grejer där? Ajjemän! Ändå är det det bästa stället jag har jobbat på. En natt gick jag in dit med några vänner och gick runt i korridorerna. Vi blev löjligt rädda för ingenting. Efter det tror inte polarna att jag skulle klara av en övernattning på Lisebergs egna spökhotell Gasten. Jag säger såhär: skulle jag få chansen, skulle jag ta den. Om jag kommer pissa på mig och skrika sönder min hals? Ingen tvekan om saken! Jag skulle dock ändå göra det.

Är det någon i cybervärlden som känner igen sig (förutom de andra i geekredaktionen)?


Translation: What makes you feel the adrenaline? For me it is fear, that I get from games, movies and cemeteries.